I väntan på våren i Tallinn

I väntan på våren i Tallinn

  Gatstenarna i Vanalinn, Tallinns gamla stad, blänker i den milda vintern under skenet av de gamla gatlyktorna på husväggarna. Någon ensam flanör rör sig sakta fram, det är ju mitt i natten och turisterna ratar den kyligare årstiden. Som boende i Vanalinn är det bara att beklaga, de förstår inte vad de missar. När jag går gatan Pikk, den långa, slår röken från alla öppna spisar ner lite grand och den medeltida atmosfären späs på ytterligare. Här och där hörs stoj och glam inifrån lägenheterna. Det märks att det är ju en levande stad jag går igenom och inget museum. Jag har precis lämnat min favoritpub Hell Hunt som kvällen till ära också tänt en brasa. IMG_5354 Hela stan är förresten fylld med barer och restauranger. Allt fler av dem med allt högre standard, det är länge sedan Sovjettidens sparsmakade föda serverades. Nu är det White Guide klassade restauranger som serverar högklassig mat nere i medeltida källarvalv och den kulinariska upplevelsen får sig ytterligare en skjuts av miljön. Både öga och gom ska ha sitt. Några som vill ha något alldeles extra har bokat plats på Köik, köket, där kocken lagar maten i en restaraurang med öppen planlösning, lite som hemma i köket. Gästerna går fram och tillbaka mellan spisen och bordet, läppjar ömsom på vinet och smakar efterhand på maten som lagas. Miljön är lika svårslagen som totalupplevelsen. Längre ner på Pikk ligger feta Margareta, vilket inte betyder det många kanske tror. Den gamla stadsmuren är nästan helt intakt och alla torn runt den har sina egna namn och sin egen karaktär. Det här extra tjocka tornet vetter ner mot hamnen och var i forna tider kanske den viktigaste ingången till Vanalinn. Alldeles utanför blickar Estoniamonumentet den brutna linjen över havet. Det är ett stilrent minnesmärke som visar respekt mer än något annat. Jag går nedåt dagens huvudingång vid Virugatan. Miljön är svårslagen när Katarina käik passeras. Vanalinns mest pittoreska gränd ligger öde och dörrarna till konstverkstäderna är stängda. Jag passerar under valvbågarna medan det lyser svagt i några fönster. Bara svaga ljud tränger fram från något okänt håll. Snart nog kommer jag till de välkända blomsterstånden som alltid är öppna. Det är inte så mycket blommor på trottoaren som det brukar vara dagtid, ändå slår blomdoften emot mig och några enstaka personer står och väljer bland de vackra rosorna. Men jag flanerar vidare upp mot Rådhustorget med sitt belysta torn. Uterestaurangerna kantar inte platsen så här års och stillheten är fantastisk. Jag ställer mig på stenen där jag kan se fyra tornspiror samtidigt och bara njuter av miljön. Här har folk stått kanske sedan 1400-talet och det lyser svagt ur fönstren i apoteket som rankas som ett av de äldsta som fortfarande bedriver sin verksamhet. Men nej, så här dags är det stängt. Strax är jag uppe på Pikk igen och lunkar sakta hemåt. Vanalinn är helt enkelt fantastiskt. Väldigt få städer kan tävla i den här nivån. Det är en stad man tar till sitt hjärta och aldrig kommer att glömma, oavsett om det är när alla turister njuter av vårens solstrålar eller när man kan flanera mer eller mindre ostörd.

Inga kommentarer än

PERSONLIGA ERBJUDANDEN